Julen, dess plägseder och minnen, Julhögtiden i norden räknar sin ålder ända från den dunkla hedendomen och var bland dess högtider den förnämsta. Den hade för våra förfäder en så stor helighet att de icke allenast sjelfva julaftonen (jolapton), utan äfven de fyra mnästföregående dagarne afhöllo sig från all annan sysselsättning än den, som fordrades för tillredelserna af offren, högtidsmaten och andra anstalter. Hvad som härvid intog första rummet var onekligen julgrisen (jolagalten). Till julsederna hörde nämligen att en helstekt galt (Freys galt) inbars vid det första gästabudet, då hvar och en af de närvarande männen brukade vidröra dess panna och aflägga ett löfte om något storverk, hvilket det sedan ansågs vanhederligt att ej kunna uträtta. På julaftonen aflades vanligen också löftena att ingå äktenskap. Hvarutaf denna högtid blifvit kallad jul är svårt att afgöra. Bland de försök, som till förklariog häraf blifvit gjorda, torde isynnerhet den danske fornforskaren Petergens tolkning förtjena uppmärksamhet. Han framställer nämligen tre särskilda förklaringsgrunder häraf, utan att dock afgöra hvilken han anser för den riktigaste. Enligt den första af dessa skulle ordet jul (jöl) vara detsamma ord som hjul (hjöl) och således antyda på det kretslopp, som solen vid årets slut och jnlfestens firande fulländat, hvilken förklaring gifver ett ytterligare stöd för här antydda betydelse af sjelfva julfesten. Euligt den andra förklaringsgrunden skulle ordet jul härledas från det gamla njöl, hvarmed i fornspråket förstås natt, mörker eller egentligen solbrist, i hvilket fall förklaringen är tydlig i följd af hvad vi här ofvan antydt. Och slutligen, enligt tredje och sista förklaringsgrunden, skulle ordet jul ej vara något annat än det nordiska öl, som egentligen betyder fest, gille i allmänhet och hvarom vi ännu erinras af orden graf-öl, barns-öl, slåtter-öl, m. m. Enligt den: sednast anförda af dessa förklaringsgrunder, hvilken synes 088 antagligast, skalle jul således betyda festen, och att den företrädesvis framför de öfriga högtiderna skulle fått denna benämning vore ett ytterligare bevis på dess stora betydelse i forntiden, Med kristendomens införande fick äfven. julen en annan betydelse, och då våra förste kristne lärare med all försigtighet måste gå till väga för stt ej för mycket reta hedningarne emot sig, nödgades de af folkets plägseder och vanor bibehålla hvad som ej stod i uppenbar strid mot kristendomens läror. Således, då man vant sig att vid julhögtiden nödvändigt se julgrisen, men denne tilllika alltför mycket erinrade om den hedniFR RR AT ae.