sig lik i glädjen som i sorgen; orolig gick han omkring och önskade att allt vore öfver och att han redan varit gift en lång tid. Om blott ej den förskräckliga festen. vore! Alla de inbjudna voro honom nästan främmande, han intresserade sig ej för någon, Emot göster måste man vara böflig, och böflighet hade alltid varit honom en förhstlig dygd. Under tiden trängdes mängden redan i mosterns blomsterkransade dörr; hon stod der förklarad, med fladdrande band och de spädaste rosenknoppar, ej anande hvilken sorglig roll hennes gula, skrynkliga ansigte spelade derunder. Kammaren var redan uppfylld till trängsel och derinne var så hett att man kunde qväfvas; men hon log lika vänligt. Eva deremot, den lilla bruden, såg alldeles förvildad ut; också hon hade lefvat ensam som en nunna, och den ende hon kände. och älskade var Kristian. Djup rodnad betäckte för första gången hennes kinder, han blef ängslig, hon visste ej hvarför. Ändtligen var tiden inne att gå till kyrkan. HEit-aldrig slutande tåg skred genom de vårgröna ängarna, lärkorna A7iiade, barnen jublade. Orolig sågo sig alla om efter: brudgummen, men han kom icke. För: ligna väntade de en stund. , — Det måste ha skett honem en olycka, gade mostern tröstande. Hon skickade till qvarnen, der var allt som utdödt. Slutligen gick mostern sjelf, hon såg mycket förargad ut ty hon hade en viss aning ..-.