Dagens Nyheter – 24 december 1872, sida 1

Vredgad styrde hon sina steg tvärt öfver qvarngården, och riktigt nog — under den ! blommande fläderbusken låg han och sof så: lugnt söm barnet i modersfamnen; Hårdt knuffade hon till honom: . i — Skäms han inte! det vore ej mer än rätt, om Eva sade nej framför altaret. Här: stå vi utanför kyrkan och vänta som fåren på herden, och den late herr bfudgumnien sofver under fläderbusken. i Kristian gred sig i ögonen. — Hade ni ej halfvå natten gjort väsen, så att ingen menniska kunde sofva, skulle det ej skett, brummade han, jag är ännu alldeles yr i hufvudet: Hvad-Eva beträffar, så är jag lugn. i Då båda anlände, hördes naturligtvis ett hviskande och fnittrande bland bröllopskaran. — BVofvit har han — en sådan toge: jag inte, sade flickorna sinsemellan; hvilken björn, och sjelfva bröllopsdagen till på köpet, då brukas det väl åtminstone att vara artig. Eva hörde ej dettaoch visste intet derom. Lugnt lade hon sin lilla hand i Kristians stora näfve och lät sig vigas vid honom: Vid festmåltiden. uppklarnade mosterns missnöjda anlete. Kristians deremot förmörkades mer och mer, öfver allt var det för. trångt och för hett, och han såg ännu mera grof-och jättelik ut än vanligt i den lilla kammaren. Det var en slägting till :bruden der, enherre från Schweiz somvar hennes förmyndare — en