Dagens Nyheter – 24 december 1872, sida 1

finlemmad, blyg man; döt sågs straxt att de voro :slögt. Han såg hela. tiden hågot förskräckt ut, men: emot. det passande, förträffliga giftermålet var egentligen ingenting att säga. Hvar halftimme frågade han ängsligt lilla Eva om; hon verkligen var nöjd, och hon log hvarje gång och sade: JaX, Evaivar egentligen ett stadsbarn. Hennes fader hade varit skrifvare i en liten småstad och modren en prestdotter. Mödosamt hade skriffaren förtjenat sitt bröd; förlefvad med sin käresta flera år utan utsigt att någonsin kunna gifta sig, tills ändtligen ett par år före hans död ett alldeles oväntadt arf tillföll honom, ett förtjusande hus i Schweiz med åkrar och fält. Nu gifte de sig genast, och njöto några års lycka som det varit väl värdt att vänta på. Evacblef född, fadren :såg henne stappla på sina små fötter, sedån måste han .bort från jorden; modren följde honom två år derefter. Den lilla blef lemnad ensam, alla som stodo henne nära voro döda; moster Schnöpf var den enda som kunde öfvertaga barnet; ty Evas förmyndare hade då ännu ej. blifvitgift. Som ett åskslag for fru Schnöpf dit ner; men hon råkade i en sådan förtviflan öfver alla främmande bruk, öfver bergen som hängde henne på näsan och betog henne andedrägten, att hon ej gaf sig någon ro förr än hus och mark voro sålda till förmyndaren och hon med bårnet på resa hem till sig. Också nu gjorde hon med hr förmyndaren som hon ville; han