Dagens Nyheter – 23 december 1872, sida 2

lade gig. Då kom lilla Eva tillbaka, vattnet glänste i glaset som en dryck från Paradizet. När flickan såg förödelsen, blef hon röd af förskräckelse ; detsamma måste. dock ha händt förr, ty hon sade blott: — Ack, nu har jag återigen låtit min stickning ligga qvar hos dig; hvad skall. moster väl säga! Nu måste jag sticra tills det blir mörkt. Kristian öppnade åter sina sömniga ögon och yttrade: — Derpå tänkte jag sannerligen icke, jag täakte på helt andra saker, lilla hustru; om fem år, då jag kommer hem, kunna vigenast gifta o:s. Då blir det mycket beqvämare, iogen menniska mer än jag kam sedan befalla öfver dig. — Je, det kunna vi, sade den lilla mycket förnumstigt, vi ha ju penningar nog, och när jag dä får mitt eget hushåll, skall jag nog skuta om dig. Lugnad öfver sin framtid, vände han sig ännu en gång, sträckte ut sig, gäspade och somnade. Ej långt derefter kom mostern till stället. — Bitter du nu igen kos den stora slyngeln, liksom vore ban ett diharn som skulle passas upp, sade kon. Du behöfver sannerligen ej epringa efter pojkarne, rik. och duglig som åu är, skäms du icke? — Nej, sverade flickan, jag är hans lilla hustru, och när han kommer hem, gifta vi 038.