Dagens Nyheter – 23 december 1872, sida 1

— Hang slafvinna är du, brummade mostern, du låter honom kommendera dig från bittida till sent; när han redan börjat så, huru skall det gedan blifva? Barnet förstod henne ej och såg undrande på henne. — Det är min glädje att springa för honom, moster. — Nå, nu hör ni, inföll Kristian, som just i detsamma vaknade oeh alltid hade ett horn i sidan till mostern för det hon också gerna kom menderade, det är ju hennes glädje; men ni v kan ej unna barnet något fröjd. — Åhjo, genmälde mostern och drog Eva bort med sig; men jag fruktar blott, att det med tiden skall bli en plåga af den der glädjen. Nästa dag gick gossen bort på vandring. Innan han öfvertog qvarnen, skulle han se sig om i verlden, för att lära sig att hemma är allrabäst. Han hade varit för föräldrarne en god son, om också han bemötte dem ungefär på samma sätt som Eva; han förstod ej att bate sig annorlunda. Ord slösade han ej med, och det föll honom aldrig in att göra afseende på andras beqvämligheter och önskningar. Vid slutet af byn tog han afsked af lilla Eva. , — Egentligen, sade han, kunde du gå med ännu en bit. Han glömde att hon sedan hade en mödosam väg att ensam gå tillbaka.