Dagens Nyheter – 23 december 1872, sida 1

Sätt er nu genast här och berätta litet för mig. Min Gud, en menniska, hvilken ser ut som ett kyrktorn måste väl veta mycket som är värdt att höra. , Och nu blef en korseld af frågor, så att det surrade i Kristians hufvud; såmycket han än föraktade orden, hade han med sin tröga tunga intet vapen emot dem, utan han satt som en delinqvent under denna examen. Blott då hon ville börja tala om hans far och mor, steg han upp med en blick, som visade henne, att detta var förbjuden mark. Hon slöt sitt med visa råd späckade tal och ropade: — Eva lilla, kom ut, Kristian är här igen! Flickan kom genom dörren; föga hade hon skjutit i höjden, sedan vi sist sågo henne; dock synies det att hon var fullvuxen. En liten prydlig gestalt hade hon, men bredvid Kristian såg hon ut som syrsan bredvid elefanten. Han mönstrade henne från hufvud till fot, som man möastrar sin egendom, och sade sedan långsamt: — -Fetare har du ej blifvit, större just ej heller! Hon rodnade som en äppelblomma om våren och yttrade urskuldande: — Du har rätt, Kristian; jag vet ej hur det kommer sig, allt hvad jag annars har om händer, hörs och gäss, blir fett och frodas; men med mig sjelf vill det ej lyckas.