Dagens Nyheter – 23 december 1872, sida 1

— Jag törs ej, svarade den lilla. — Ack, resonnerade ynglingen, det är då för mycket odrägligt, satt du ännu ej tillhör mig ensam. — Om fem år, sade lilla Eva, alldeles som man säger: Si morgon; tiden var ännu ingenting för honne. Nöjd sprang hon hem och gladde rig åt den tid, då Goliath skulle komma åter och göra henne till sin Jilla hustru, ty detta innefattade för henne all lifvetslycksalighet. : ANDRA KAPITLET. Fem år räcka länge. Under denna tid hade man begraft Kristians fader och moder. Som han var en ännu större fiende till att skrifva bref än till att tala, hade han ej låtit höra af sig. Att föräldrarne kunde dö, hade aldrig fallit honom in. Också var ingen i tillfälle att underrätta honom om att de insjuknat. Modren längtade mycket efter honom på sin dödssäng, och fadren sade alltid tröstande: CVieste han det, säkert vore han här. Ja, om han :hade vetat det! — Just detta, Xatt veta om hvarandra är kärlekens största glädje och behag. Kristian åter hade en annan natur. I dag skulle han komma tillbaka; det var åter sommar; floden dernere skimrade och