Under det-grönskande löfverketi en engelsk skogspark, der otaliga foglar sjöngo, stod midt ibland det doftande gräset en gammal häst, som här var utsläppt på bete. Han gof, värmd af. golens leende, strålar, och under det svansen gång efter annan. makligt svängdes för att förjaga de närgångna flugor, som oupphörligt gjorde försök att störa hans ro. Han sof så lugnt, men dock icke djupare än att ban genast spratt till. vid. ljudet af en välbakant röst och upplyftade. sitt hufvud med samma behag som i fordna dagår, hvarefter han medelst allehanda Lfliga rörelser uttryckte sin förtjusning och helsade den talande välkommen. Han hade straxt känt igen denna röst, som han icke hört under så många år: Skogskungen hade aldrig glömt sin herre. Nu förgick knappt en dag, utan att Cecil talade till honom zrågra vänliga, uppmuntrande ord, och då lyste den åldrige hästens ögon med sin gamla eld — minnet af hundrade herrliga segrar väcktes hos honom. Med armen öfver Skogskungens hals stod den från landsflykten återkomne, som numera var i besittning af sina ärfda rättigheter, botraktande det kära landskap, som låg framför honom, och hvarpå hans ögon aldrig tröttnade att skåda, den älskade hembygden, bvars frid och grönska syntes honom blott så mycket