-— Ol behagligare, när han tänkte på den brännande, blodbesudlade jord, dit han så länge varit förvisad. BSedan fästsde han sin blick på ett ansigte, som han hade bredvid sig, det stolta, sköna qvinnoansigte, hvars fägring fulländats endast genom den ömhetens prägel, kärleken till honom tryckt derpå. — Det var väl värdt att lefva ilandsfykt för att få njuta återkomstens glädje, hviskade han till henne. Dot var väl värdt att utstå allt hvad jag utstått, för att få erfara huru ljuft det är att älskas verkligt... Hon såg på honom med sina stora, strålande ögon och lade mildt sin hand öfver hans mun, söägande: — Ack, tyst! när jeg tänker på hvad hennes kärlek var, huru värdelös synes då icke min egen!... Hvad har väl jeg gjort för att all sällhet gkulle tillfalla mig, under det hon... Hennes läppar darrade; hon uttelade icke tanken till fullo. Och medan de stodo der med en lika skön framtid för sig som det klara dagsljuset omkring dem, böjde han vördnadefullt sitt hufvud då detta barn nämdes, som dött för honom. Bådas tankar fördes tillbaka till en plats i öknen, der tricoloren svajade öfver-en liten graf, vänd åt vester mot Frankrikes kust — en graf, belägen der trummor smattrade, der sqvadrozer städse redo fram vid fältmusikens toner och der larmet af marscherande bataljoner dag och natt kunde höras; en graf,