Dagens Nyheter – 20 december 1872, sida 1

-— OA -— hela hennes ömhet för honom uttalades; derpå sträckte hon sin hand åt vester, der hennes fosterland var beläget, och med ett bjeltemodigt leende, som härvid utbredde sig öfver hennes ansigte, uppgaf hon en suck af trötthet, såsom ett barn, hvilket försjunker i sömn — och midt ibland sin afrikanska armö låg Fanans väninna död. kl k aje Vid midnatten stod den man, för hvilken hon uppoffrat sig, i sitt tält och såg med obeskrifligt medlidande på en botfärdig syndare, som låg knäböjd och öfverväldigad af blygsel framför honom. Ängtligen hade de ord blifvit uttalade, som lyftat från honom bördan af en annans brott; ändtligen var den stund kommen, då han kunde se sin ungdomsvän i ögonen, utan att behöfva frukta att i dem få läsa en misstanke. Lidandets tid var förbi, martyrskapet var öfverståndet. Hädanefter skulle denna mångåriga landsflykt och alla förödmjukelser, han derunder utstått, endast vara en ohygglig dröm; hädanefter skulle ingen fläck vidlåda hans namn, och hans hjertas önskan skulle bli uppfylld. Icke desto mindre herrskade hos honom i denna förlossningens timme en känsla af sorgsenhet och det varmaste medlidande; han böjde sig ned och reste upp sin broder, yttrande i bjertlig ton: