Dagens Nyheter – 20 december 1872, sida 1

lusten, hade alla hennes krafter medtagits, och hon darrade nu, hemsökt af plågor, dem kon ej förmådde dölja. Han, för hvilkens skull hon dog, erfor en smärta ännu bittrare än hennes egen; det syntes honom vara en ohygglig dröm att detta barn dog i hans ställe. — Kan ingenting rädda henne? utropade han förtviflad. O, Gud! om ni ändå hsde aflossat era skott ett enda ögonblick tidigare! Hon hörde honom; och hon fästade på honom en blick, i hvilken hela den passionerade, hopplösa, oförgängliga kärlek, gom hon så länge motstått och dolt, uttrycktes tydligare än den på något menskligt tungomål skulle kunnat uttalas eller beskrifvas. — Hon är nöjd, hviskade hon sakta. Ni förstod henne icke riktigt; det var allt. — Allt! O, Gud, huru grymt jag förorättat er! Hela styrkan och ädelheten af denna passion, på hvilken han icke trott eller aldrig med allvar tänkt, insåg han nu; för första gången såg han henne sådan hon verkligen var, för första gången fattade han hela den outsägliga heroism, hvaraf denna ouppfostrade natur under andra förhållanden skulle varit mäktig. Och detta nya ljus, som gick upp för honom, det bländade honom,-det fyllde honom med stormande samveteqval. — Min älskling! — min älskling! hvad har jag gjort för att förtjena en sådan kärlek? UNDER SKILDA FANOR. 1028.