Dagens Nyheter – 19 december 1872, sida 1

Rd nn utont sig af förtviflan, syntes frestade att mörda hvarandra, under det att de alla kastade hotfulla blickar på Cecil, såsom dön: dör för: anlödt defas-älsklings dödande Han gaf eriel! lertid icke akt på dem, titan syssölsette sig uteslitande med Henne: Hat låde henne ned, såsom: Hon; bedthonom; -föll sjelf på knät ök läthennes hufvud hvila mot sin arm; i: det han, stum af fasa, betraktade blodet,. som långsamt framsipprade under körset, hvilket ännu blänkte, der detta unga; hjeltemodiga hjerta snart icke mera skulle: slå. — O! mitt barn, mitt barö! hviskade: han snyftande, då han började ana: hela kraftön och innerligheten af den kärlek, som räddat honom till: dettåvpriss Huru har jag gjort mig: förtjent af att ni skulle omkomma för min skull? Tusen gåvger bättre hade det varit om; ni: lemnat mig åt mitt öde. Ett sådant ädelmöd; en sådan sjelfåöppoffring, en sådan hängifvenkhet ! Ännu en gång rodnade hennes anlete. Hoa var: stärk? nog att ända ini sista stunden söka dölja den passion, för hvars skull-hot var nöjd att dö i sit ungdoms skönaste blom stringstid. — Tyst! Vi ärd kätnrätet; och ni är en tappar man. Jag skulle göra detsamma för hvilken som helst af mina spabis. Sör nj, jag: fick. aldiig vöta afer arrestering, förrän redan er dom fallit... : Hon: tog ett ögonblick; ochhennes anlets