Dagens Nyheter – 19 december 1872, sida 1

Tanken: på att hennes glada, sorgfrie; lyckt liga lif nu skulle slockva för evigt, tvingade sig på henhe och öfverväldigade henne. Men hon var alltför tapper att låta sig förskräckas af någon fiende. Icke ens den fiende, som besegrar konungar, förmådde mnedslå hennes möd.. Hon: reste sig upp ännu en gång och såg på soldaterna omkring sig, bland hvilka de män vorö, som skjätit på henne. Dessa sednares åbgest hade nu nått sin högsta grad. — Mina fransmän! sade hon. Det var ett oförnuftigt, tarraktigt ord jag nyss uttalade. Huru mårvga af mina kamrater ha ej mött döden i striden med gladt mod? Skulle jag frukta hvadde icke fruktat? Jag vore dåm ju då evärdig. Sörjen ej öfyer mig. Ni kunde icke: afvärja min olycka; ni gjorde endåst hvad som var er skyldighet. Om skotten ej träffat mig, skulle de istället ha träffat honom. Och han har så länge verit olycklig samit! burit sitt öde nied tålamod; han har gjort sig väl förtjent af att lefva och njuta: Jag deremot — jag hår varit lycklig i alla mina dågar som en fogel, söm en kattunge, som. eh -fåle, jag mins icke er ledsam stund ända från män? första barndom. Men -om jag nu fått fortfara att lefys, skulle äfven jag ha börjat komma till erfatenhet af hvad det vill säga att lida. Hvad söm händt är derför mycket brä .. . Hennes röst svek henne; sedan hon hunnit uttaladessaheroiska ord; täck vare blodför