Dagens Nyheter – 18 december 1872, sida 2

-— VV ögon, i hvilka den gräsligaste ångest afspeglade sig, på officerens hittills orörliga ansigte. Dotta förlorade nu sin stelhet; och det märktes att. han erfor ett djupt medlidande med dentie främling, som i den man, hvilken stod här framför dem, dömd att dö, återfunnit en kär ungdomsvän. — En timmes anstånd — af barmhertighet, bevilja det! — Jag har sagt, att det är omöjligt. Men ni anar icke hvem han är... — Det är likgiltigt. — Han är en af Englands pärer; jag säger er, att han... — Jag vet att han är en soldat som brutit mot lagen; mera behöfver jag icke veta. — O, himmel! Finns då ingen mensklighet hos er? — Det är vår pligt att vara rättvisa. — Rättvisa! Nåväl, om ni är rättvis, så låt era förmän höra hans historia; låt hans namn bli kändt; gif mig en timmes tid till att föra hans talan. Er kejsare skulle genast benåda honom, om han vore här; bevilja mig en timme — en half timme — en så kort stund som är nödig för att jag skall hinna... — Nej, nej, det kan icke komma i fråga; jag måste lyda mina order. Det gör mig ondt att ni skulle drabbas af en sådan sorg; men om ni inte nu upphör att blanda er i denna sak, måste mina soldater tvinga er dertill. Cecil såg och hörde allt detta, ehuru de