Dagens Nyheter – 18 december 1872, sida 2

— Jag var anklagad . -.— Ah! Men af hvem? Icke af mig, aldrig af mig! Cecils ögon fylldes med tårar, som förblindade honom, tårar, ljufva som en qvinnas i hennes glädje, bittra som en mans i hans förtviflan. Han visste nu att åtminstone i detta hjerta ingen misstanke någonsin förefunnits; han visste nu, att han fortfarande egde denna kärlek, trots all skam och allt förtal. — Gud löne er! mumlade han. Ni har aldrig tviflat? q Tviflat? Var ej er heder lik min egen? — Jag kan då dö i frid; ni vet mig vara oskyldig . . . — Store Gudl Ni får icke dö. Så sannt jag står här, skall icke ett hår röras på ert hufvud... — Ack, jo! rättvisan måste ha sin gång. Men säg mig. blott en sak: har hon hört...? — Hon hår ingenting hört. Hon har redan lemnat Afrika. Men ni kan bli räddad, ni skall bli räddad! De veta icke hvad de göra. — De verkställa endast en laga kraftvunnen dom. Sörj icke häröfver; hvad som sker är Guds vilja. — Guds vilja! — att ni skulle kallblodigt glagtas! Nej, det kan icke vara Gads vilja. Hans stämma var hes och bruten till följd af den våldsamma oro, som intagit honom. Äfven han kände väl disciplinens kraf, äfven