Dagens Nyheter – 18 december 1872, sida 1

(070 — mannen, som trodde kohom för längesedan vara död, stirrade på honom, förlamad af fasa. Under några sekunder herrskade en fruktansvärd tystnad; derpå utbrast Serafen med en röst, som darrade af sinnesrörelse, och med ett uttryck i sin blick, som kom alla de närvarande soldaterna att bäfva: — Hvem är denne man? Han dog — han dog för så många år sedan! Och dock ..Cecil förblef stående orörlig med sänkt hufvud. Han sade icke ett ord;ty han visste hvilken hopplös sorg väntade denne vän, hvilken funnit honom lefvande endast för att få se honom dödas och mnedsänkas i sin redan öppnade graf. fjelf såg ban ingenting; han kände blott, huru Serafens armar hårdt omfattade hans kropp, likasom ville han förvissa sig om, att det var en menniska af kött och blod och icke ett bjernspöke, ett inbillningsfoster, som tedde sig för hans syn. oo Hvem är ni? Af barmhertighet, svara mig! Cecil sökte ej att frigöra sig ur hans armar; och då dessa sista ord i bönfallande ton voro uttalade, upplyftade han omsider sitt hufvud samt blickade in i dessa ädla, varma, trofasta ögon, som sedan tolf år tillbara icke mött hans egna. Med denna enda blick var allt sagdt. Vännens fråga var nu till fullo besvarad. — Ni lefver ännu! O, Gud vare tackad! YNDER SKILDA FANOR. 100.