Dagens Nyheter – 18 december 1872, sida 1

—-— ff Tä slagit med ett ridspö. Hans ansigte blef mörkTödt, och han utbrast ifrigt: — — Så sannt jag lefver, ni får inte skjuta! Jag förbjuder er att göra det. Jag svär vid min ära och vid Englands ära, att han icke får dödas som en hunå. Han är från mitt land, han tillhör mitt stånd. Jag skall vädja till er kejsare och han skall skänka mig hans Kf i samma ögonblick jag ber honom derom. Bevilja mig en timmes uppskof eller blott så mycken tid att jag hinner tala med era förmän, uppsöka er general... — Det är omöjligt, herr hertig. Officerens korta, lugna svar afgafs i den bestämdaste ton; mot de instruktioner han erhållit kunde han under inga vilkor bryta. Cecil lade sin hand på den gamle barndomsvännens axel. — Det tjenar ingenting till att spilla vidare ord, hviskade han. Låt dem göra sin skyldighet; ju hastigare det går, desto bättre. — Hvad! Ni tror att jag skulle kunna stå och 8e på huru ni dödas? — Lyckligast hade det varit, om ni aldrig fått veta att jag lefde... Officeren gjorde tecken åt ett par soldater att skilja dem åt. — Min herre, sade han, tillåt att lagen efterkommes, eller jag finner mig nödsakad att arrestera er, Lyonnesse, hvars arm en soldat redan fattat, slet sig lös från denne och fästade sina stora