Dagens Nyheter – 17 december 1872, sida 2

Morgonrödnaden hade nyss börjat visa sig. Stillhet rådde i fransmännens läger. En skara af tjugu män sågos långsamt vandra ut:ur lägret, styrande kosan till en ödslig plats, som skildes derifrån genom, en kulle. Denna tidiga timme och detta ensliga ställe hade man valt för Cecils afrättning, på det att icke armån, som högaktade honom, och i synnerhet hans egentliga kamrater, Bom älskade honom, skulle bli frestade att ugpresa sig för att rycka honom ur bödlarnes våld. Alla soldaterna hade bevittnat, huru han i många år tåligt och utan klagan fördragit det värsta tyranni, och det vore således ingalunda underligt om de ej kunde ficna sig vid att slutligen se honom, till lön för all visad högsinthet, gå till döden. Han stod lugn vid sidan af likkistan, i hvilken inom en kort stund hans krossade lemmar skulle för alltid gömmas. En djup sorgsenhet hvilade öfver hans anlete, men det var fullkomligt lugnt. Till prestens ord lyssnade ban med vördnad; dock undanbad han sig artigt att komma i åtvjutande af dessa kyrkans tjenster, som vanligen erbjudas lifdömde. Han hade talat mycket litet sedan han arresterades; han förblef äfven tyst under det han fördes ut ur lägret,