Dagens Nyheter – 17 december 1872, sida 2

oo OEM a och afvaktade på afrättsplatsen likaledes stillatigande sitt öde. När man nalkades honom för att förbinda hans ögon, ryckte han till sig bandaget och kastade det långt bort. — Har jag någonsin fruktat att blicka in i mina fienders muskötpipor? sade han. Det var det enda utbrott, den enda förebråelse som kom från honom — det enda yttrande, hvarigenom han någonsin erinrade om de tjenster han bevisat Frankrike. Ingen som hörde dessa ord vågade vidare söka påtruga honom en tjenst, hvilken endast för en feg man kunde ha något värde. Alla visste väl att korporal Victor aldrig varit rädd för att möta döden. Härefter förblef han åter stilla och lugn, under det han blickade ned i den tomma grafven, som var uppkastad invid hans fötter — likasom hade denna varit en mjuk och varm bädd, der bang trötta lemmar skulle finna hvila. — Det är bäst hvad som sker, tänkte han; måtte blott hon aldrig få veta... I detsamma nalkades en högrest, ståtlig ryttare med snabb fart afrättningsplatsen. Cecil såg honom icke; han riktade nu sin blick åt öster, der han hoppades ännu en gång få se solen gå upp. Ryttaren begaf sig direkte till befälbafvande officeren och yttrade till honom hastigt samt med låg röst: