Dagens Nyheter – 17 december 1872, sida 2

— Huggen mig i tusen stycken med era sablar, men rädden honom, om ni äro tappra män, om ni äro ädelmodiga fiender! Anföraren svingade sig ur sadeln, och förande till henne den häst, som hittills burit horom sjelf, sade han vänligt: — Flicka, vi äro araber, men vi äro derför inga vilddjur. Vi ha svurit att hämnas på en fiende, men vi äro icke nog fega att mottaga ett sådant offer som ert. Här har ni min häst — den mest snabbfotade vi för tillfället disponera — tag den och fortsätt er ridt. Jag ger er friheten tillbaka. Hon såg på honom; slagen af häpnad, och kunde knappt förstå betydelsen af hans ord; hon hade icke hyst den ringaste förhoppning Om att komma från dem med lifvet, tanken på en sådan möjlighet hade ej ens uppstått hos henne. Allt hvad hon drömt om, det var att kunna röra deras hjertan, så att de skulle afsända ett bud till lägret för att hindra en oskyldig mans afdagatagande. — Ni drifva gäck med mig! utbrast hon, i det hennes läppar bleknade och hennes ögon fuktades af tårar. Af barmbertighet, skynden er att döda mig, för att detta budskap må hinna fram i tid! Anföraren, som nu stod vid hennes sida, omfattade henne med sina senfulla armar och lyftade henne upp i sin egen sadel. Hans röst var allvarlig, hans blick mild och bjertlig, då han genmälde: