Dagens Nyheter – 17 december 1872, sida 1

— 788 — — Far i frid; det är icke med sådana son ni vi föra krig. Till den grad hade heroismen hos ett barn en flicka, en otrogen och i hans tanke för bannad varelse, slagit an på honom, ätt har nu besjälades utealutande af det ädelmod, son alltid återfinnes på djupet af den arabisk: karakteret. Först nu, då hon åter såg sig i besittning af en frisk och liflig gångare samt märkte at araberna drogo Big åtsidan för attlåta henne passera, först nu begrep hon hans mening Hon förstod att han skänkte henne åter fri heten och lifvet sämt derjemte förärade henne sin favorithäst, den dyrbaraste gåfva en aral någonsin gifver eller möttager. En outsäglig glädje lyste i hennes ögon, då hon vände gig till honom, ropande: — Ack! nu tror jsg att din Allah är like god som de kristnas Gud, eftersom han bjudes dig att håndla på detta sätt. Om jag lefver, skall du återse mig sbart; dör jag, skall Frank. rike veta att tacka dig! — Vi göra icke hvad rätt är, för att menniskorna skola tacka och belöna oss, svarade han. Skyndsg till din vän, och tänk icke hä. danefter att de som kämpa mot dig och de dina ovilkorligen måste vara såsom vilda djur de der endast söka efter hvem de uppsluka må Härpå befallde han med ett enda ord hästen att föra henne söderut; och djuret lydde ho. nom genast samt ilade hän i den angifna rikt