Dagens Nyheter – 17 december 1872, sida 1

ningen. Han såg efter henne en stund, under det hans män sutto tysta omkring honom på sina hästar, nedslagna och förtretade deröfver att ett så värdefullt byte gått dem ur bänderna, men å andra sidan mot sin vilja gi!lande den unge anförarens bandlingssätt. — En qvinnas mod, yttrade denne, har sannerligen bragt den bäste af oss på skam! Det var egentligen till sig sjelf han sade dessa ord, under det han kastade sig upp på en af de reservhästar, som medföljde truppen. Härpå fortsatte han ridten norrut, fullkomligt omedveten om att han handlat stort och ädelt; ty han visste blott att han handlat rätt. Och hon — hon fördes framåt med stormvindens fart genom nattens dunkel. Den arabiska fålen syntes flyga öfver sandöknen. Hennes hjerna förvirrades, hennes händer förlorade sin känsla och hennes ögon sin synförmåga. Både hennes kropp och själ voro utmattade, tillintetgjorda; men en tanke fanns dock hos henne, ett minne, som bjöd henne att fortsätta färden med, om möjligt, ännu mera ökad skyndsamhet och att, under det sporrarne ideligen eggade den eldige springaren till ytterligare ansträngningar, gång efter annan framhviska den första bin, som någonsin kommit öfver dessa läppar, dem ingen moder kysst: — 0 Gud, låt dagen dröja att gry!