Dagens Nyheter – 16 december 1872, sida 2

279 — Hvad hon befarat, inträffade slutligen. Hon hade tillryggalagt..omkring halfva vär gen, då hom-af stjernornas ställning på himlas hvalfvet kunde, sluta till att midnatten. var inne. Hästen begynte nu icke längre lyda sporrarne.. Han sprang visserligen efter bästa förmåga, men. stegen blefvo. mer och mer stapplaride, han flämtade våldsamt, och då hon lutade sig fram för att närmare gifva akt på henom, såg hon. huru hang.ögon voro utspända så att de syntes nära att falla.ur sina, hålor, och hon såg äfven en-blodblandad fradga kring hans mun; hans sidor rörde sig lika höftigt, got hans hjerta.-slog.. Nuvförstod hon, att om han vidare foroerades, skulle han på sin höjd kunna bära henne ännu en half mil framåt, byarefter han med säkerhet skulle falla död till. marken. -Hon släppte tyglarne, och ntsträckande sina båda -armar öfver hufvudet,uppgaf hon ett: hjertslitande anskri, ett rop af ångest och förtviflan, som.ljöd öfver den tysta, öde slätten, utan att finna. någob gensvar. Hon såg i andanom en syn, som för henne var till ytterlighet förfärlig: den leende morgonen, det af sorg hemsökta lägret, några väpnade män, förande en lifdömd. fånge ; den öppna kistan bredvid den öppna grafven; och slutligen de uppställda musketörerna, hvilkas vapen blänkte i solskenet; under. det de sigtade på offret... Hon hade sett sådant många gånger förut. Men blott ett enda ögonblick varade detta