Dagens Nyheter – 16 december 1872, sida 1

Vv förtviflans utbrott. Hom uppgaf blott ett rop, det kom från djupet af hennes förkrossade hjerta, och dermed försvann åter med ens hennes svaghet; hon visste att hon endast genom handling kunde bjelpa honom. Hon blifkade omkring sig — åt söder; åt norr, åt vester, åt öster, sökande efter hjelp: Besynnerliga slump! Hon hade väntat att finna intet, hon: var redan besluten att fortsätta ridten, till dess hästen skulle stupa, då hen, tack vare månskenet, i fjerran varseblef ett mörkt dammoln, som syntes nalkas med utomordentlig hastighet. Hon lät hästen stå stilla och höll ögonen en stund fästads på molnet, till dess hon, med denna skarpsynthet som hon förvärfyvat sig genom en långvarig vistelsen i öknen, fullkomligt tydligt urskiljde hvad det var som närmade sig henne. Om Hon stannade der hon befann sig, skulle hon snart vara omringad af en trupp araber! Ännu hade hennes häst nog styrka qvar till att bära henne ett stycke afsides, så att hon ieke behöfde bli upptäckt af de passerande flenderna. Hon tvekade en stund, innan hon kande: bli ense med sig sjelf om huru hon borde bete sig. Finge de se henne, visste hon att hor måste dö. Dessa män tillhörde utan allt tvifvel de decimerade stammar, som varit med. vid Zaraila, och hvilka nu — sedan de i denna stora drabbning lidit ett nytt nederlag, så mycket smärtsammaro som de den