Dagens Nyheter – 16 december 1872, sida 1

--—bb Araberna, de der visserligen voro slagna, men som blifvit så mycket ursinnigare i följd af nederlagen, ströfvade omkring i öknen, färdiga att blodigt hämnas på sina fiender, så ofta något tillfälle dertill erbjöd sig. Hon visste, att hon i hvarje ögonblick riskerade att träffas af en mördande kula eller af en spjutstöt, men detta medvetande mnedslog icke honnes mod; hon förtviflade ej, ty farorna hade alltid för henne haft ett förtrollande behag; hon berusades af dem, såsom andra af vin, de eldade hennes ådror, de stärkte för tillfället hennes nerver och fyllde hennes sjöl med djerfhet. Så ock nu. Det var mycket möjligt, det var icke alls otroligt att hon skulle bli dödad på vägen; men någon fruktan för ett sådant öde fanns icke hos henne. Hon ilade framåt, och ständigt framåt, likgiltig för allt annat utom sin resas ändamål, och fullt besluten att så länge hon kunde andas icke stanna förrän hon nått lägret. Hon hade minst åtta timmars väg att tillryggslägga, förutsatt att hennes häst hela vägen sprunge med oförminskad snabbhet; och redan voro hennes krafter betänkligt medtagna genom den föregående långa och ansträngande ridten. Men så ofta hon hade någon känsla af sin svaghet, vredgades hon, och besegrade densamma genast, tack vare sin okufliga viljekraft. Timme efter timme förgick, mil efter mil UNDER SKILDA FANOR 08.