Dagens Nyheter – 14 december 1872, sida 2

Jöns under muntert hoppande inventera mitt skrifbord, utan ringaste tecken till koppärslagare eller phondist, och glad blef jag och bjöd Jöns genast på en lämplig frukost: rönnbär, hvars syra jag antog ekulle friska: upp honom lika mycket som sillsallat en annan ångermanlänning. Glad öfver att Jöns rus ej haft svårare följder, gaf jag mig sjelf det löftet att jag icke ens genom underlåtenhet skulle lägga hyende under lasten eller på något sätt befordra hans dryckenskäpsbegär, som dagligen än ytterligare visade sig genom hans förkärlek för flaskfodret och ölmuggen, den han rätt ofta knackade på med näbben; men se, locket var ständigt på för Jöns. Dock, nekade jag honom spirituosa och maltdrycker, så fick han i stället så mycket mera mat. Vär Kan någon gång utan, så gjorde han sig snart påmind, och detta på två sätt: antingen och vanligast skrek han, gaf ifrån sig ett egendomligt genomträngande ljud en två gånger, allt efter hungerns kraf, eller ock flög han emot den dörr, som skilde osäs åt, och slog på den med vingarna, men aldrig på någon annan af rummets trenne dörrar. Att märka är dock, att hans mat icke hemtades från mitt rum, utan från en KEKakelugnsnisch i hans eget, hvilket han sjelf ständigt fick) åse. Sittande på mitt hufvud, följde han mig dit och hoppade sedan ner på handen eller beskref -cirklar -omkring -mig. — I -förbigående sagådt, kan man verkligen tro, ätt våra högre djur, såsom till exempel fåglarna, alldeles sakna omdömesoch slutledningsförmåga? Hvarföre flög fågelnjäst på min dörr, då han ville ha mat? Han hade aldrig sett någön mat inne hös mig. Jag beHöfrvör väl knappt säga, att Jöns aldrig för hunger skrek eller signalerade förgäfves. Också blef han tjock öch fet somön prost. Men o, du menskliga svaghet för bjertats skull! — Min tillgifvenhet för Jöns ökade hans frässerilast ända derhän; att han på vårsidan dukade under för densamma ; obduktrönen å hans döda kropp visade detta. Den tröäaten -har jag dock, att jag om min Jöns kan. säga: vigit dum vizit letus. Så mycket af hans historia, som kommer att skrifvas, är tu skrifvet. Sann är den ock; en historisk författare måste framför allt vara: sann isina uppgifter: Af hvad nu :sålunda blifvit i ljuset framdraget ur en tallbits enkla lif vill författaren förmoda, att hvarje opartisk läsare skall finna, att förtjensterna hos min Jöns vida öfvervägde hans fel. Och — kan någon. fordra-:bättre omdörnie på sin föda mull ?1 W. A. Å