— Detta förnekar jeg! Om han vore en tölp, ett dumhufvud, en trästock, som så många andra, skulle han ej ha haft någon rättighet att hämnas; men han är en gentleman, en bjelte, en martyr; kan man då undra öfver att han för ett enda ögonblick förgätit att han är en slaf? Hör blott! Jag har sett honom så hårdt pröfvad att jag — jag, som älskar min armå högre än allt annat under solen — sade honom att jag icke skulle kunna annat än förlåta honom, om han glömde pligtens bud och en gång bestraffade sin tyrann efter förtjenst. Men han förstod alltid att beherska sin vrede. Hvarför gjorde han det? Icke för det han fruktade döden — han längtade efter den; utan emedan han älskade sina kamrater, för hvilkas skull han led itysthet, på det att de ej genom honom måtte bli förledda till att begå hvad som sednare skulle komma att ådraga dem grymma straff... Uttrycket i marskalkens ögon förmilärades, då han hörde henne tala; men sträfheten i hans röst förblef densamma. — Det är fåfängt ni söker inverka på min mening, sade han helt kort. Jag ändrar icke denna dom. — Jo, säger jag, ni skall ändra den. Sedan hon framkastat dessa djerfva ord, blickade hon honom rakt in i ögonen, och hennes röst ljöd ännu klarare än förr, då hop i bestämd ton fortfor: : UNDRB SKILDA FANOR 99