Härefter aflägsnade hon sig utan en sekunds vidare uppehåll; och efter att ha svingat sig upp på en ung häst, som väntade henne på gården, red hon i sporrstreck ut iden ödsliga vildmarken. Marskalkens depesch hade hon nu med sig gömd i barmen; men det var blott alltför osannolikt att bon skulle hinna fram till lägret med densamma, innan afrättningen redan försiggått. Hon bestormades af de bittraste samvetsqval; det tycktes henne att hon sjelf för sin svartsjukas skull mördat honom. Hon älskade honom med en obeskriflig passion ; och i denna ytterliga nöd, då hans lif sväfvade i fara och endast kunde räddas genom henne, gjorde sig hennes kärlek fullt gällande samt nedtystade helt och hållet den sårade fåfängans röst, hvilken förut talat så högt i hennes inre. Hon hade hittills varit ett barn och en hjelte; men det slag som drabbat honom, hade förändrat henne — hon var numera en qvinna och en martyr. ; Och hon red lika skyndsamt, lika hejdlöst genom nattens mörker, som hon förut ridit under dagen. Hennes skarpa ögon genomskådade dunklet; och städse omslöt hennes hand pistolkolfven. Ty hon kände väl alla faror, som voro förknippade med en färd genom dessa ödsliga nejder, der den som blef öfverfallen aldrig hade att påräkna någon mensklig hjelp.