man icke gerna underlåta att höra henne ;en hvar kände sig förvissad om att hvad hon hadeatt säga var af den aldra största vigt. Efter några minuters otålig väntan, fick bon sitt kors tillbaka, och adjutanten tillkännagaf för henne att henves anhållan var beviljad. Hon kallades att genast infinna sig hos marskalken, . Ioförd i en vapensal, der fältherren för tillfället uppehöll sig, möttes hon af denne med ett vänligt småleende. — God dag, ma Jjeune decorge, sade han, I hvilket ärende kommer ni? Under det han yttrade sig, hade han betraktat hennes ansigte, och han häpnade öfver den förändring, detsamma undergått sedan de sågo hvarandra sist. Cigarette var betäckt med sand och dam samt sölad af hästens -blodblandade svett. Det var med darrande, osäker stämma hon svarade, efter att ha. helsat på marskalken: — Monscigneur, jag har farit hit från Algier sedan klockan tolf... — Från Algier! Såväl han sjelf som de officerare, hvilka för tillfället befunno sig hos honom, upprepade detta namn med förvåning och misstroende; De visste väl, huru långt från dem den hvita staden låg. as — Ja; sedan middagen har jag färdats denna långa väg, i hopp att kunna frälsa ett lif — en stor krigares, en oskyldig mans lif.