— 767 — Den bhjelte som räddade Frankrikes ära vid Zaraila, är dömd att i morgon -bittida afrättas. — Hvad!... Er jägare? En liflig rodnad öfverför för en sekund hennes anlete; men hon nedslog icke sin blick. Och hänförd af sitt brinnande nit, fortfor hon med denna egendomliga vältalighet, som var henne medfödd: — Min! — Ja, eftersom han är en fransk goldat . . . men på samma grund äfven er. Jag har kommit hit från Algier, för att i hans namn tala sanning till er och för att räddahonom såväl för hans egen som för kejsardömets äras skull. Se här! På middagen fick jag detta bref, sändt till mig med en dufva — läs det! Ni ser, Huru öch hvarför han skall dö. Nåväl — vid mitt kors, vid min fana, vid Frankrike svär jag att icke ett hår på hans hufvud skäll röras, icke en. droppe af hans blod utgjutas! , Han såg pä henne, förundrad öfver dessa stolta, befallande ord, dennä värdiga hållning, detta imposanta väsende, som skulle Ha anstått en drottning: Men hans panna mulnade, under det han genomögnade skrifvelsen. Denne man, hvilkens talån hön förde, hade begått det värsta brott, som någonsin kan bli lagdt on soldat till last. — Ni talar fåvitskt, yttrade han i kall och tvär ton. Förbrytelsen är af den art, som