-—(04 — gaf intet svar. Hennes vapenbröder, som voro vana att höra henne sjunga, skratta och skämta, då hon kon ridande,: sågo efter henne, förvånade öfver att hon var så tyst och så blek och så allvarsam. — Hur står det till med Cigarette? sporde de hvarandra. . Ingen kunde lemna någon upplysning; den snabbfotade hästen, öknens son, och hans ryttarinna ilade förbi dem. alla, utan. att egna dem en blick. Hederslegionens kors, som blänkte på hennes bröst, och det bleka barnsliga ansigtet, hvarå en beslutsamhet, lik den store Napoleons, na tryckt sin prägel — se der det sista de någonsin här i lifvet sågo af Cigarette. All hennes lifliga språksamhet var försvunnen — försvunnen med rodnaden på hennes kinder, men leendet på hennes läppar, med barnaglädjen i hennes bjerta; men. det oförfärade sinnet, den starka okufliga viljan lefde ännu hos henne; hon hade qvar hjeltens tapperhet och martyrens tålamod. Och hon red framåt, under det middagssolen var som mest brännande, längs hafskusten vesterut. De flesta ryttare skulle omöjligen, äfven under gynsammare förhållanden, ha kunnat färdas en så lång väg på. en så kort tid... Mea den bländande solen, den qväfvande hettan föranledde icke ringaste afbrott i hennes andlösa, hejdlösa färd; hon hade förr ridit halfgalna fålar med lika myc