Dagens Nyheter – 13 december 1872, sida 1

SO UV kunde hon nu göra. Blott på ett enda ställe stannade hon; för att låta sin flämtaände, löddrige fålö hvila ett ögonblick; Hön sett orörlig, itedan hår förtärde hvad hön Hade att bjuda hörfori; sjelf plågådes hörn åf en hunger, som ingen lekamlig spis kunde tillfredsställä: Så Snart hot märkte, att han åter var i stånd att springa, svingade hon sig upp i sädeln och färden fortsattes med sammå vilda fart som Hysd. Hört passörade bjar, marscherande trupper, hopat af fredliga äfaböf, väldiga karavaner 0. 8 Vv.; men hon kunde ej förmås till att görå en endå mintts uppehåll. Hen såg intet, hörn ville intet 86, förrän Hon nått målet för Bit ridt: : Omsider Far hon fråmme på den plats, der hon höppådes träffa den franske marskalken, vicekohunget af Afrikå. Det var en liten fästning, till hvilken den höge hörrek under sit inspektiönsreså genom landet dagen förut anlätdt. Döf stackars hästen, soih fört Vigårette till dötta ställe, var vid fråmkomsten till den gråd ätmeåttad; öfveransträngd, förstörd, att hän; oförmögen att längre hålla sig uppe, nedsjönk darrande i alla lemmar till marken. Eno mädgd vyfkdi soldater såmlades omkring henne och det fallna djuret, öfverhopåhde henne med tisen frågor. Hon pekade på fålen möd ena Kånded och på fästningen med dön andia: