Dagens Nyheter – 13 december 1872, sida 1

SOL -— — Det bästa som står i min förmåga; gå xi och gör sämmaålödes! — Kan hans Nf änhu räddas? — Hårns heder kän åtminstone räddas — och det skall bli räddad! Hennes ansigte hade en utomordentlig skönhet, när hen sade detta; ehuru det var ullvarligt och sorgset, hvilade ett sublimt uttryck deröfvet. Hon, rom var uppfostrad bland råa soldater, förstod bättre än en afKömling af Cecils egen stolta ätt att den till döden dömde skälle vida högre värdera sin äras än sitt lifs räddning. Berkeley fattade hennes hand, då kon ville aflägsna sig. — Btanna!...stanna! Ett ord... Hon slet sig ifrån honom. Vi ha icke tid till vidare tal, ropade Kön. Gå till hötom, pultron, och låt de kulor, söm döda honom, äfven träffa er, om det finns det ringaste grand af mannamod gvar hos er! Derpå -lemnade hon honom lika hastigt som kön kommit. Ännu en sekund förflöt och hån kunde icke mera ö henze. En liten stund sednare red hon från Algier på en af Bpahis fålar, snabb som en gazell och äfvenså lika vild. Hob var ekiperad efter sina behofver: ett per pistoler i bölstren, en påse, innehållande risgryn, samt nödigt förråd af vatten i en lädersäck. Man frågade henne hvart hon skulle fara; hon UNDER SKILDA VAROR 36.