Dagens Nyheter – 12 december 1872, sida 3

Um man kunde med bestämda siutertal uppgifva antalet af de menniskor, hvilkas lif nötes ut i sysslolöshet på landsvägen, denna källa för fängelsernas tillflöden, så skulle man få en högst sorglig statistik. Landsvägen och fängelset bilda, kan man säga, de båda långsidorna af en ram, mellan hvilka en talrik klass, samhällets sannskyldiga olycksbarn, irrar bjelplös och regellös från vaggan till grafven — den nämda ramens två gafvelsider. Allt emellanåt fästes uppmärksamheten, genom en begången illbragd, på den vilda tummelplats, der dessa tusenden och åter tusenden så att säga hafva en laglös tillvaro och ej ega någon annan YVfserfarenhet än det fria dagd ifveriet på landsvägen eller det tvungna uppehållet i fängelset. Berättelsen om en sådan upprörande illbragd har nu senast nått oss från Norge, för hvilken vi här efter norska tidningar skola lemna en redogörelse. Anton Matisen har i många år studerat de norska landsvägarnes topografi. Han bar derunder uppträdt för verlden som smedsgesäll, och så tillvida hållit fast vid sitt yrke, som han uppenbarligen haft den föreställningen, att han sjelf vore en slägga, som kunde behandla den öfriga menskligheten som städ. — Född i Vaaler i Jarlsberg, lemnade han hemmet, om hvars beskaffenhet inga upplysningar lemnats, vid 13 års ålder och kom snart derefter i smedslära i Kristiania. Efter genomgångna läroår kastade han renseln på ryggen och begaf sig ut på vandring, besluten, tyckes det, att aldrig mer försöka förtjena sitt bröd inom en smedjag fyra väggar. Han genomvandrade Norge och han gjorde äfven ett och annat besök i Sverige, utan. böjelse för stadig sysselsättning och alltjemt delande sitt lif mellan landsvägen och fängelset, ty hvar han drog fram gick hans väg från förbrytelse till förbrytelse. Han förtjenade ingenting och derför tog han af andra allt hvad han behöfde. I detta fall föraktade han ingenting: hvar han träffade på en enstaka backstuga, em bondgård, en herregård eller en kyrka, så våldgästade han, bröt sig in och smög sig bort, dyrkade upp lås qvieckt som en smed endast kan göra det, samt begagnade sina fingrar som tång, så att allt följde med som han fick tag uti. Ofta gripen och arresterad, uppgjorde han i fängelset nya resplaner för den tid, då han åter skulle befinna sig utkastad på landsvägen. Den 10 si8stlidne november insattes han på Olsruds arbetsfängelse. Han hade blifvit dömd till åtta månaders straffarbete, och denna dom, gom han funnit för hård och derför öfverklagat, hade blifvit skärpt till ett år. Redan då han fick sin första dom om frihetens förlust hade hans af naturen mörka och dystra lynne blifvit ännu mörkare och han hade mumlat någonting om att han Skanske ej skulle -blirder så länge. Då emellertid den skärpta domen meddelades honom, skall han :ha utbrustit: XNu har jag fått så det förslår, nu ska jag ge så det förselår!t Derefter hade han :yttrat: jag blir der visst iateett årk. — Utaf flera af honom dessutom fällda yttranden, såsom: jag skall göra något, men något som man skall minnas, kunde man sluta till, att han under dessa dagar umgicks med tanken att genom ett eller annat brott befria sig från det långa fängelsestraffet. Han ville icke arbeta: Jag måste finna en utväg härifrånX, sade han. Det tycktes vara honom alldeles likgiltigt om dennautväg förde honom åter ut på landsvägen eller till döden. Derför började han äfven rufva på tanken att begå mord. De första dagarne hade han visat sig ganska tillfreds med vistandet i fängelset, men derefter syntes han åter hafva börjat umgås med onda uppsåt, och en fasansfull plan mognade hastigt. Han ville mörda någon, sak samma hvilken. Han ville göra slut på sitt lif, men hade ej mod dertill sjelf, utan ville gifva lagen anledning att fälla en dödsdom. Hans mordlystna tanke sväfvade mellan de personer som han såg i sin omgifning. Än var det fängelsedirektören, än någon af uppsyningsmännen, än rektörens dränggosse, än någon af hans tjenstflickor, som han utsett till offer. En dag den 26 november, klockan fem på morgonen, yttrade en af Matisens kamrater till honom, då de gingo. till arbetet: SNu blir snart svinslagten här, då få Vi oss en glad dag. — Jag skall slagta en julgris, jag också, svarade Anton Matisen, En stund derefter befann sig Matisen vid vedboden för att hugga ved. Drönggobren var der samtidigt. Medan de stodo der, kom en af uppsyningsmännen, snickaren Nöttestad, och tillsade gossen att fara till bränDeriet efter drank. Innan denne hann aflägsna sig, utan ännu qvarstod med ryggen vänd mat da andra hörda han ett dämnadt