Dagens Nyheter – 12 december 1872, sida 2

2 oo fD-—— Till dön mari som käållar sig Louis Vietor — en jägare i min arm. Hon fixerade hönom skarpt; hennos oroliga; forskaride ögon vändes icke en enda sekund ifrån honom. Han bleknade och frammumlade några ösaämmanhängande ord, som inneburo ett förnekahde af all bekantskap möd den nampgifnö krigeren. Han sökte slita sig ifrån benne; men förgäfves — hennes små fingrar trycktes ondast så mycket härdare mot hatis ärm. — Vär stilla — narr! utbrast hon; och i heiöines ton låg någonting söm ovilkorligen ingaf respekt. Ni är bestämdt af samma familj som han; ni bar häns ögon, håns blick, hans anletsdrag. Hen förnekar er; eller ni honom; likagodt kvilketdera. Hufvudsaken är att såmma blod rinner i era ådror som i hans; och han är dömd till döden; vet Di det? Hån förmådae icke återhållå ett utrop af förfäran. Det var ej möjligt för honom ätt betvifla sanningen af hennes ord; ingen skulle ha kunnat det, som i denria stund sett hennes ansigte. — Ljug icke för mig, sade hon helt kört. Det tjenar till ingenting. Läs detta. Hön höll framför honom det papper; som dufvån medfört. Hans hand darrade; då han möttog det. Han trödde i detta ögonblick; att den besynnerliga varelse, han hade framför sig, till hälften en soldat ock till hälften