Dagens Nyheter – 12 december 1872, sida 2

AST i Han kästade på henne en blick, full af förtviflen. Det var slut med hans motståndskraft; ban visstö ej huru han skulle döfva dö gräsliga själsplågor, af hvilka han änfäktades. För att få frid i sitt hjerta, tyckte han sig vilja utropa så högt, att sjelfva gatstenarne skulle hörä det; sin egen eländighet och sin broders, sitt offers ädelmod. — Han är min ätts hufvudman! yttrade han, knappast vetande hvad han sade. Han skulla med rätta bära den titel som jag nu bär. Han lefter här i sorg och betryck, emedan han är den mest goädbjertade, den mest högsinta och sjelfuppoffrånde bland alla lof vande varelser. Om han dör, är det ej militärmyndigheterna som dödat honom, utan jag! Hon åhörde desså ord med samma förunderliga lugn; hennes ansigte hade ett beslutsamt, obevekligt uttryck, som intet ögonblick förändrades, Hon förrådde ingen nyfikenhet, ingen förvåning; böd frågade endast efter de vigtiga omständigheter, som hon trodde kunna ha inflytande på den lifdömdes öde. — Sök sjelf att trösta er öfver denna synd, så godt ni kan, sade hon bittert. ra samvetsqval skola icke rädda honom. Men gör hvad jag uppmanar er till, om er ånger är uppriktig. Uppskrif här den titel, som ni påstår att han rätteligen skulle bära, intyga att ban är er broder och er familjs hufvud ; underteckna sedan denna förklaring och gif den åt mig.