Dagens Nyheter – 12 december 1872, sida 2

Han fattade hennes händer och såg på henne med bedjande min. — Hvem är ni? Hvad är ni?... Om det står i er makt att bjelpa honom, så gör det för Guds skull! Det är jag, som har mördat honom... det är jag, gom för min skull låtit honom lefva i detta helvete, För er skvil! Hon drog sina händer ifrån henom, tog ett steg tillbaka och blickade honom i ansigtet; denna blick af outsägligt förakt, som Fansis lilla väninna, hvilken sjelf skulle hä gått den grymmaste död till mötes tusen gånger heldre än att köpa sig en fördelaktig ställning i lifvet genom ett enda svek eller en enda fegBet, nu fästade på honom, väckte hans blygsel och pinade honom i högre grad än någon offentlig bestraffning skulle ha förmått. Han Kunde ickö se denna modiga flicka i ögonen, Han sänkte sitt hufvud öch stod försagd inför henne, såsom en vanartig skolgosse inför den tillrättavisande läraren. Hans handlingssätt hade aldrig synts honom så uselt som just nu. Hon fortfor att betrakta honom ännu några sekunder, undrande öfver att på jorden kunde finnas en man, eom var i stånd till så mycken låghet. Men snart förjagade hon dessa tankar, hvarmed hon nu ej hade tid att sysselsätta sig, och återtog: — Monsieur, jeg känner icke er historia, och jag vill ej heller höra den. Jag kan inte