Dagens Nyheter – 11 december 1872, sida 1

harmoniska skratt, som tjusar allas bjertan, derför att det kommer från ett hjerta utan bekymmer. De voro gångna för alltid, ty kärleken och sorgen hade vidrört henne; och aldrig mera skulle hennes strålande ögon le lika godt som förr. Hon lutade sig mot den kalla och grå mohriska stenväggen; klarhet och färgprakt funnos öfverallt i den natur, som hon såg framför sig; de funnos hos hennes eget rika hår och uniformen, som hon bar; men i hennes ansigte fanns ingen klarhet. Ögonen stirrade så underligt, under det de omedvetet följde den gröna ödlan, som passerade öfver muren nedanför henne, och kring läpparne, som voro åtskilda, förmärktes ett uttryck af obeskriflig trötthet — icke en lemmarnes, utan en bjertats trötthet. Hon hade färdats hit med vindens snabbhet i hopp att kunna undfly denna besynnerliga dysterhet, denna för henne så nya och sällsamma lidelse, som undergräfde hennes styrka, sårade hennes stolthet och närde hoa henne ett så mordiskt hämndbegär; men öknens vindar hade ej förmått bortblåsa det onda; det hade följt henne hela vägen och bodde fortfarande inom henne. Den enda förändring, som inträdt, bestod deri att hennes svartsjuka till en del förbytts i en brinnande, pinsam längtan att bli lik denna qvinna,.som han älskade. Det syntes henne vara en ren omöjlighet att den förnäma damen, som afgudades af honom, icke skulle besvara hans kärlek. on