Dagens Nyheter – 11 december 1872, sida 1

-— (420 m—Då han till sist uppmanades att säga hvad han för egen del kunde ha att anföra till sin ursäkt, tvekade han ett ögonblick, hvarefter han vände sig till Chåteauroy med en blick inför hvilken till och med denne mans örnögon syntes oroliga och sänktes. Han yttrade snarare talande till sin fiende än till rättsledamöterna: — Jag har ingenting annat att säga än att en tyrann, en lögnare och äreskändare icke borde finna underligt, det en person föredrager döden framför att oupphörligt svälja förolämpningar. Men jag vet väl, att jeg härmed ingalunda kan, såsom soldat betraktad, försvara den handling, hvarför jag nu står anklagad; och jag vill icke lemna upplysningar, som, ifall de:komme till armåas öron, skulle innebära en ständig frestelse för mina kamrater till att göra sig olyckliga för denne mans skull. Detta var allt hvad han svarade; och hvarken hans rådgifvare eller anklagare kunde förmå honom att yttra något mera. Han visste att hvad han gjort gillades af hans eget samvete; och han sökte icke bestrida att det ur krigslagens synpunkt var oförsvarligt. Antagligt är dock att, om alla omständigheter blifvit hans domare delgifna, lessåa skulle ha moraliskt frikänt honom, fastän de måst fälla honom enligt lagens bokstaf. Hans handling skulle ha synts oklanUNDER SKILDA FANOR 94.