Dagens Nyheter – 10 december 1872, sida 2

gestalt kär och dyrbar; de sågo i Cecil endast en redlig kamrat och en hjelte, och då de observerade hans anlete, der det fullkomligaste lugn och ett godt samvetes hela frid och oförskräckthet stodo att läsa, rördes de, så att de voro färdiga att gråta som. qvinnor för det en upprorsmakares död skulle bli den enda belöning, Frankrike komme att gifva sin äras räddare. Cecil iakttog mycken försigtighet i afseende på sina yttranden inför rätten. Så snart ankagelseakten blifvit uppläst, hade han erfarit att öfversten icke vågat i denna sak inblanda det stolta, ädla namn, som han så oförsynt smutskastat. Den hufvudsakligaste anlednivgen till hans oro var härigenom häfd. För allt det öfriga tyckte han sig kunna vara temligen lugn. Ingen sak kunde vara klarare, mindre invecklad, lättare afgjord. Samtliga soldater, som haft vaktjenstgöring i närheten af det ställe der våldet föröfvats, aflade vittnesmål. En bland dem — han som förgäfves tillropat Cecil att han skulle uppgifva lösen — intygade dels att den anklagade uraktlåtit att svara på anropet, och dels att han slagit öfversten i ansigtet. Anklagaren sjelf meddelade endast att han, då han påträffade sin korporal utom .den för kavalleriet afsedda delen af lägret, frågat denne hvar han varit, och hvarför han icke höll sig der han rätteligen skulle vara, samt att han sjelf, då han