Dagens Nyheter – 10 december 1872, sida 2

Jd00 hade hon suttit i samma ställning, försänkt i qvalfulla tankar. Hon bar på sitt bröst Hederslegionens kors: — föremålet för sin ungdoms sträfvan, den stjerna, till hvilken hennes ögon med en brinnande längtan blickat upp alltsedan hon. var ett litet barn; och hon skulle velat kasta, det ifrån sig som ett fullkomligt värdelöst; ting, blott för att hans läppar måtte en enda; gång kärleksfullt vidröra hennes. — Hvad jag är narraktig! mumlade hon; hvad jag är narraktig! Hon visste med sig sjelf att hon var i högsta grad oförnuftig; ty kärlekens önskningar och sällhet äro snart öfvergående, men tillfredsställelsen öfver väl uppfyllda pligter blir: beståndande. Kärleken skulle störa hennes ungdoms frid och sedan den tjasat henne några korta stunder, fly bort med hennes oskuld och sinneslugn. Men korset, en gåfva af det tacksamma fosterlandet, en symbol af hemes heroism, skulle följa henne alltid, etarande henne om att hon gjort hvad henn:eg heder bjudit henne att göra, samt sålur,da städse underhållande hos henne denna försnöjdhet som är det redliga sträfvandets skör. aste lön. Och om hennes lif skulle vara, sedan hennes ungdom förgått, och ålderdomen komma, samt med åldern döden, skulle hennes hand på dödsbädden omfatta detta kära minne, och småleende skulle hon i sista stunden höra sin sjukvaktare mumla: