Dagens Nyheter – 10 december 1872, sida 1

Den varma afrikanska höstsolen lyste genom der hvita duken ini ett stört tält, beläget i hjertat af franska sydarmåns läger. I tältet var en stor möennhiskomängd sammanpackad — en oräknölig, lyssnande massa, bland hvilken hvarje man bar Frankrikes uniform. Alla voro stumma och uppmärksamma; enligt gällande ordningsreglor voro de förbjudna att gifva luft vare sig åt sitt bifall eller sitt ogillande; men denna tystad hade någonting förskräckligt hos sig samt kontrasterade i hög grad mot den hotfulla eld som lågade i deras ögon, och det lifliga intresse som afspeglade sig i deras anletsdrag. Det var inför krigsrätten de stodo. De hade kommit för att öfvervara en ransakning rörande en mycket vigtig sak, Fången var anklagad för att ha begått den svåraste förbrytelse, hvartill en soldat någonsin kan göra sig skyldig; och dock — fastän så många militärer hade sina blickar fästade på honom, der han stod omgifven af vaktknektar, tänkte ingen på det brott han föröfvat mot sin chef — de mindes alla Zaraila. Många af de närvarande hade under hela defina blodiga dag sett honom i spetsen för sin decimerade sqvadron och med den trefärgade fanan högt lyftad öfver fiendeng hufvudens; för dom var. denna resliga, Bemärta