Dagens Nyheter – 10 december 1872, sida 1

— 740 mm — Dotta Uf har varit ärofullt — dennå qvinna har lefvat för Frankrike, Hon visste detta; men hon var så ung, hon var en qvinna — äran syntes henne så kall i jemförelso med kärleken. Hon reste sig hastigt upp; natten vår långt framskriden, stillhet herrskade i lägret, alla eldar och marschaller hade slocknat, och redan märktes en svag ljusning i östern. Hon stod en stund och blickade öfver den mörka tältstaden. — Det är bäst, att jag far härifrån på någon tid: Jag blir ursinnig, förrädisk, eländig, om jag stannar här längre, sade hon till sig sjelf. Jag skKall fara och helsa på Blanc-Bec. Några få minuter derefter hade hon sadlat Etoile-Filante och ridit bort från lägret, utan att underrätta någon om sin affärd; hon egde lika stor frihet att fara och komma som hade hon varit en liten fågel. i Sålunda reste hon sin väg, alldeles okunnig om hans olycka. Och kort efter soluppgån: gen reste äfven den qvinna, som had älskade — mutan att ana något. ——