Dagens Nyheter – 9 december 1872, sida 2

FR ot — Har ni ingen tunga, karl? Litet prygel behöfves kanske, för att förmå er att tala? Hvarför är ni här? Hans tystnad fortfor. En ed undföll Chåteauroy, och ursinnig sammanbet han sina tänder. :Men straxt derefter framlyste en viss belåtenhet ur hans ögon. Så hade han då till sist lyckats förleda till olydnad och uppstudsighet denne man, gom han så ofta och så länge förgäfves retat. — Hvarför är ni här, och hvar har ni varit? frågade han ännu en gång. — Det vill jag inte säga. Detta genmäle, som ändtligen afgafs, var lugnt och saktmodigt, men på samma gång fullkomligt bestämdt. Öfverstens hotfulla ansigte bleknade af raseri. — Det beror af mig att låta er piskas som en hund till straff för detta svar; och jag skall, minsann, icke skona er. Men hör först hvad jag har att säga, vackre herre! Jag vet allt lika väl, som om ni aflagt en fullständig bekännelee för mig. Med all er tystlåtenhet kan ni icke öfverskyla er höga älskarinnas skam. Ahl! den hycklerskan!... Jaså, er fru hertiginna är så kall mot sina jemlikar endast derför att hon hellre väljer sina älgkare bland soldaterna och har midnatts-äfventyr såsom en annan fält-kurtisan? Cecils anlete förändrades och antog ett för