Dagens Nyheter – 9 december 1872, sida 2

fäörligt uttryck, under det att dessa grymma ord uttalades. Med ett hastigt språng, värdigt en leopard, förflyttade hen sig intill öfverstens sida; och med ena handen grep han hästen i manen, medan han med den andra hårdt omfattade sin chefs fotled. — Ni ljuger! ropade ban. Och ni vet, att ni ljuger. Tala om henne ännu en gång, och vid Gud! så sannt vi båda äro lefvande män, skall ni med lifvet plikta för er oförskämdhet! Efter att ha yttrat detta, slog han med venstra handen de läppar, som smädat henne. Det hade slutligen brustit sönder — detta långa, bittra tålamod, denna lugna och beslutsamma fördragsamhet, denna orubbliga blidhet midt under förtrycket som nu varat i tolf hela år. Han hade tålt förolämpningar, smälek och tyranni med en så oerhörd undergifvenhet egentligen blott för sina kamraters skull, hvilka på minsta tecken af honom genast skulle ka upprest sig mot befälet och sedan i följd häraf blifvit slegtade. :Det löfte, han gifvit sig sjelf att fördraga allt för deras ekuli, hade han nu omegider glömt. Han mindos intet annat än den gemenhet, som vågat röra vid hennes namn, den vanärande beskyllning som blifvit utslungad mot henne. Rangskilnad, disciplin, sitt eget slafveri och de följder, det tagna steget måste medföra för honom sjelf — allt hade han förgätit i detta