Dagens Nyheter – 9 december 1872, sida 2

(Ol så blefvo det hennes sak att bevisa honom denna kärlek, i huru hög grad hon än derigenom skulle uppoffra sin medfödda stolthet och det stora anseende som åtföljde hennes rang. Om hans fullkomliga oskuld blefye för henne bevisad, hade hon tillräckligt mycken själsstorhet, var hon nog oegennyttig för att — med hänsyn endast till hang martyrskap och heroism trotsa verldens dom och knyta sitt öde vid hans. Om hon ien framtid skulle finna en förening med honom nödvändig för sin fullständiga lycka, och om hon tillika skulle erfara, hvad hon nu trodde, att blott de ädlaste, de renaste motiver lågo till grupd för hans oerhörda umbäranden, så Vore hon — hon kände det nu inom sig — i stånd fill att öfvervinna alla gamla fördomar, utsätta sig för sina förutvarande umgänpgesvänners harm, förakt och undran samt öppet gifta sig med en fransk soldat, en simpel krigare utan reng eller hörd. Sådan var hennes stolthet: bon afskydde vanäran, hon skulle icke ha kunnat förnedra sig till att begå en låg bandling; men visste hon med sig sjelf att hon handlade rätt d. v. s. värdigt sina stora fäder, som hon vördade, så frågade hon icke efter menniskors tadel. Det var möjligt -— bon började redan tro något sådant — att hon en dag skulle med så mycken ömhet omfatta denne man, att hon skulle finna sig föranåten säga till honom ungefär så här: — Om ni Aå vill, låt ingen annan dödlig