Dagens Nyheter – 9 december 1872, sida 1

ögonblick af gränslös harm öfver den förhatliga lögn, som han nyss hört uttalas. Han kom icke längre ihåg, att han var en soldat, skyldig att tiga och buga sig då han hånas och förnärmas af en förman; han såg i sig sjelf blott en gentleman, som försvarar en qvinnas heder, en man af ära, som bestraffar en nedrig belackare. Chåteauroy slet sin fot lös ifrån honom och drog upp sin pistol. Cecil visste, att gällande krigslag berättigade öfversten att skjuta ihjäl honom på stället såsom ett oskäligt djur, sedan han dristat sig att bära hand på en medlem af befälet. — Ni kan döda mig — jag vet det, sade han. Nåväl, begagna er af detta prerogativ; det blir den enda goda gerning ni någonsin bevisat mig. Och han qvarstod rak, orörlig och blickande in i sin chefs ögon med ett kallblodigt förakt och med en min af trots, som till en början framkallade en viss respekt och beundran hos hans fiende. Öfversten aflossade icke skottet; det var den enda gång han kunde sägas ha afbållit sig från en grymhet, hvarför han egde stöd i gällande lagar. Han gaf tecken åt några vakthafvande soldater, som befunno sig i närheten, att de skulle nalkas. k — Ärrestera denne man, gade han helt ort.