Dagens Nyheter – 9 december 1872, sida 1

PR öromen uppe och blindt lyda var dödad hos honom. — Wer da? ropade skildtvakten ånyo. Icke heller nu gaf han akt på ropet, utan fortfor att gå. Ljusskenet föll på honom gång efter annan, så att han var synlig på afstånd från många håll, ehuru ingen gerna kunde urskilja hans anletsdrag. — Stanna, eller jag skjuter! Skildtvakten förde vapnet till axeln och sigtade lugnt på den djerfve vandraren. Denne sade intet; han hade glömt lösen, fastän han en timme förut, så ofta han passerade en post, uppgifvit densamma. En annan gestalt visade sig nu midt emellan Cecil och skildtvarten. Det var Chåteauroy, som kom ridande på sin grå häst. Han var insvept i en uniformskappa och gjorde nu en rond, för att tillse, det ordning herrskade i lägret, Han närmade sig hastigt vår hjelte, deras ögon möttes; och tack vare en närbelägen vakteld, kände de igen hvarandra på blicken. — Det är en af mitt folk, yttrade öfversten i sorglös ton till skildtvakten. Låt mig uppgöra saken med honem. Mannen helsade och sänkte geväret. — Hvarför ville ni icko svara, då ni blef anropad? — Jag har ingenting hört. — Och hvarför hörde ni det icke? Han teg.