Dagens Nyheter – 9 december 1872, sida 1

—-—(AJ Hon räckte honom sina händer alldeles såsom då hon första gången försäkrade honom om att hon icke tviflade på hans oskuld; såväl hennes röst som de klara tårar, hvilka blänkte i hennes ögönvrår, förrådde en djup sinnesrörelse. Han åhörde henne under stumma qval; och fattande hennes händer, tryckte han dem för ett ögonblick mot sitt bröst, mot sitt hårdt klappande bjerta. — Gud belöna er! Gud beskydde er! sade han. Om jag stannar här längre, skall jag säga er allt. Låt mig gå, och glöm att vi någonsin ha råkats. Jag är död för verlden — låt mig ock vara död för er! En sekund derefter hade han redan lemnat tältet och befann sig åter under den stjernklara himmelen. Venetia Corona lät sin stolta panna sjunka ned mot samma sidenkndde, hvaremot hans hufvud nyss hvilat; och hon grät såsom qvinnor gråta öfver sina döda — med en passion, som hon aldrig förr erfarit under gin sorgfria, sköna, herrliga lefnadsvår. Det tycktes henne, som hade hon sett honom kallblodigt aflifvas, utan att hon sjelf lyftet sin hand eller höjt sin röst mot mördaren. Hans stämma ljöd i hennes öron, hon såg fortfarande framför sig hans ansigte, afspeglande all denna förfärliga ångest, som under deras senaste samtal så ofta funnit sitt utUNDER SEILDA FANOR d?.